comesoffstrong

Olycklig kärlek är ju en jävla fitta.

Att vara olyckligt kär i någon som inte är det i dig är den ensammaste känslan i världen. Det är som varje gång man väntar på bussen och det är mörkt ute och slasket piskar dig i ansiktet, blöter ner skorna och tränger igenom kappan. Det är som varje gång man åker hem själv och det känns som om någon river upp köttet och tränger igenom blodet, river upp varenda sena varenda muskel. Varje stund känns som när någon håller ens hand och pressar en cigarett mot den. Magen känns alltid som den första gången man blev full på hemmafesten och spydde ner ett helt badrum. I huvudet känns det som ständig migrän. Benen viker sig utan förvarning, som när någon sparkar dig i knävecket. Händerna darrar på ett sätt som de gör när man är riktigt jävla rädd. Och när man hör om den andra tjejen är det som ett slag som träffar rakt på näsbenet så att de spräcks och blodet sprutar.

Sen ett till

En till

En till

Sen är man så jävla nerslagen att man ger upp. Slutar be om det, skiter i om slagen fortsätter komma. Man ramlar ihop och slutar kämpa. Sen är det över. Man börjar läka. Men det är ett helvete av smärta på vägen. Och de där ärren blir så jävla fula, men på något vänster ser man charmen i de också tillslut.

-michaela forni