comesoffstrong

Jag krossades något så enormt. Du lurade mig. Kom in på djupet. Fick mig att förstå hur glad jag kunde vara igen. Hur snäll någon kunde bli. Du hade sagt det innan. Att det inte kunde bli något. Men du visade så fel. Du visade motsatsen till orden. Använd. Allt betydde plötsligt inget. Min bästa vän hade svikit mig. Grundlurad. Vet ni hur det känns? Att tro någon finns där, vad som än händer, de har givit sitt ord att de ska försöka allt, och så springer de. Långt. Byter ut en. 16 dagar tog det mig att fatta. Det kommer aldrig bli som förr. Och hur mycket jag än vill att du ska försöka rädda sån vänskap, så kommer du inte göra det. Varför vet jag fortfarande inte. Och det är det som gjorde mest ont. Att du svek mig.

Fy så skolan pinas! Sitter och lyssnar på den väl utvalda tecno mixen och skriver svenska så fingrarna får träningsvärk. Har två datorer. Låter sjukt teck liksom! Två skärmar. Extra nörd bröd.  

Morot och sallad? Någon?
Helsingborg har ett stort utbud av konstigheter.
Idag på bussen såg jag en tant som såg ut som en badboll. och då käftar jag bara inte. Det var badboll!

Vår skola har satsat på elevernas hälsa och därav skaffat sig onormalt många trappor. Antagligen tyckte de att vår klass var den fetaste också, så de satte våra skåp högst upp, längst bort. VI är klassen som går längst.  Tar en extra 10min-runda varje morgon så att säga.
Så..
Idag befann jag mig högst upp och så hör jag Loui skrika "Loooovisa!"
Jag står i den mittersta trappan så vet inte vilket håll rösten kommer från, så chansar och kollar över den högra kanten. 
Så kommer Loui upp för den vänstra. Och jag fattar inte det här. Så jag står och glor på fel sida. Idiot.

Jag failar allt mer nu för tiden. Och det blir hårdare också. Som i matan idag.

Blir ner skjuten av gummiband. Ja, i matsalen. Folk i min klass är mogna som fan. Jag är redan jävligt depp, gav Orio/Simon blicken och allt. Men nej. De ska skjuta dem i pannan på en. Så jag får nog, kastar min macka på Orio. Träffar han på axeln, och så studsar den till det andra bordet. På en annan!! Sånt mina vänner. Sånt händer bara mig.

Kolla vad man kan? Ok, detta är nog en tur bild. Bortsett från att benet ser helt felvridet ut så har man ju riktiga rygg muskler. Kolla bara. Daym faktor där! Nu ska jag gå ner i brygga (taggad bilden) och sen vandra på händerna till köket för kvälls mackan. Oj! så intressant ;) 

Medans ni väntar på typ How I Met Your Mother S6E1 kan ni ju njuta av en
Dagens Fail:
Palle: Googla dem dåe!?
Lovisa: Jaa! Det var gott! (kollar på frukostmackan och chansar på att hon menade god macka ist för nåt man inte hörde)

Jag saknar er. Jag saknar käftiga konversationer. Jag saknar hur ni alltid gjorde mig glad, hur depp-monster jag än var. Jag saknar eran kassa musik. Och jag saknar skrattanfallen som varade i timmar.
När vi bråkade om vem som skulle vara Pikatichu och vem som skulle vara Ach. När vi bowlade på Liljegatan en hel natt med pinnar som käglor. När vi klättrade högst upp i stor-granen och jag vågade inte klättra ner. När vi levde på stranden en hel sommar. 
Alla filmer vi kollat på. Alla spel vi spelat. Alla guitar hero matcher vi köttade. Och alla skämt vi dratt. 
Ni är värda just allt.
Och det är en jävla skam att vi tappar kontakten.

Olycklig kärlek är ju en jävla fitta.

Att vara olyckligt kär i någon som inte är det i dig är den ensammaste känslan i världen. Det är som varje gång man väntar på bussen och det är mörkt ute och slasket piskar dig i ansiktet, blöter ner skorna och tränger igenom kappan. Det är som varje gång man åker hem själv och det känns som om någon river upp köttet och tränger igenom blodet, river upp varenda sena varenda muskel. Varje stund känns som när någon håller ens hand och pressar en cigarett mot den. Magen känns alltid som den första gången man blev full på hemmafesten och spydde ner ett helt badrum. I huvudet känns det som ständig migrän. Benen viker sig utan förvarning, som när någon sparkar dig i knävecket. Händerna darrar på ett sätt som de gör när man är riktigt jävla rädd. Och när man hör om den andra tjejen är det som ett slag som träffar rakt på näsbenet så att de spräcks och blodet sprutar.

Sen ett till

En till

En till

Sen är man så jävla nerslagen att man ger upp. Slutar be om det, skiter i om slagen fortsätter komma. Man ramlar ihop och slutar kämpa. Sen är det över. Man börjar läka. Men det är ett helvete av smärta på vägen. Och de där ärren blir så jävla fula, men på något vänster ser man charmen i de också tillslut.

-michaela forni

I vår normala klass har vi fuckedup ord eller meningar som identifierar var och en av oss konsiga NVare. Vi är liskom ett slag för oss själva. Idag snacka vi om det när vi käkade (min tredje lunch då, första och andra handlades det på donken såklart, hihi) 

Lovisa: Palle har typ hajhaj, Wille säger shuu hela tiden och du Loui har ...
Simon: mmm
Loui: "jag e ingen boi"
Lovisa: Vad säger jag? ....
Simon och Loui väntar på att jag ska säga något. Bådas ögonbryn åker upp och ger mig du-är-fan-idiot blicken.
Det klicka efter några sekunder att jag menade att jag undrade vad som var min catch phrase var.

 

Vi hade håla på 4 timmar idag. Och då låg vi och slöade vid skopen. Det var såhär kul. Peace.